I måndags träffades vi igen här i Drömme för att fortsätta med bildandet av vår jordnära grupp, som ett resultat av studiecirkeln Framtidens by.

När något nytt ska bli till

Jag har ju fått vara med några gånger nu, när nya grupper ska bildas och varje gång har jag fascinerats av hur slående lik den processen är en förlossning. När ett antal individer- där alla har sina egna olika åsikter, drömmar och mål ska bli till en grupp frigörs alla möjliga känslor; som förväntan, glädje, smärta, frustration, oro, ilska och rädsla. Det är inget konstigt alls med det. Så har det varit alla gånger jag har sett en grupp födas och jag kan inte heller se att det skulle kunna gå till på nåt annat sätt. Något som inte funnits tidigare ska ju bli till och det jobbet behöver göras.

När gruppen så slutligen föds, infinner sig alltid en märklig och omedelbar känsla av frid. Inte alls olik den en födande kvinna kan få uppleva när hennes kropp plötsligt släpper greppet om barnet och hon för första gången får känna dess värme mot sitt bröst. Det är liksom slutet och början på samma gång. Barnet är här- skört och omoget, men ändå en helt unik person med ett alldeles eget existensvärde. Ett nytt subjekt.

Så tänker jag att det är med födseln av en grupp också. Det är en sak att vara en samling personer och en helt annan att vara en grupp som bildat sitt eget unika subjekt. I vår individualistiska kultur är vi så ovana att tänka grupp att de flesta av oss inte riktigt kan föreställa sig den här skillnaden. Och insikten som smyger sig på, om att det nog finns något här som vi inte tidigare känt till smärtar och skrämmer. Och det är ok. Vi får öva, uppleva och förstå i vår egen takt.

När ingenting är bestämt

Jag tänker att en grupp blir till genom att den upprättar sin egenmakt- alltså sin rätt att fatta egna giltiga beslut. Det kan låta krångligt och abstrakt, men handlar egentligen om att ingen utifrån kan avgöra vad gruppen ska tycka eller göra. Och det är här jag tror att vi finner förklaringen till varför det är så arbetsamt att bilda en grupp. För att ingenting är bestämt. För att vi inte vet någonting. För att vi inte har någon ledare som kan tala om för oss vad vi ska göra nu, ingen gemensam agenda, inga förutbestämda regler och ingen mall som visar hur vi ska agera. Allt är upp till oss att ta ansvar för och vi upptäcker att vi är helt utelämnade till oss själva och varandra. Det är en extremt ovan situation för oss, som gör oss både nakna och osäkra. Och då kommer såklart alla känslor.

Oenighet är en möjlighet

Den enda vägen för en blivande grupp att komma igenom detta är att enas om en gemensam plattform att stå på, alltså att själva upprätta de regler, riktlinjer och värden som man saknar för att kunna fungera tillsammans. Det är en process som kommer att ta tid, eftersom vi är flera olika individer med meningar, drömmar och erfarenheter som skiljer sig åt. I alla de processer som jag deltagit i hittills har jag i det här skedet uppfattat en ganska stark känsla av skam bland gruppens medlemmar. Av någon anledning uppfattar vi det så otroligt pinsamt att vi inte tycker och känner likadant och att det tar tid att komma överens. Jag vet inte varför vi reagerar så, var den stressen kommer ifrån. Men jag antar att det handlar om en kulturell prägling och en inlärd konflikträdsla. Det är så viktigt för oss att vara ense. Istället för att se styrkan i möjligheten att få lära av varandras olika perspektiv, ser vi det som ett misslyckande att vi inte genast tycker likadant.

När gruppen inte tar makten

Risken är då såklart att vi flyr från situationen och tar genvägar för att slippa göra jobbet och behöva möta alla dessa besvärliga känslor. Att vi börjar söka efter någon eller något som kan tala om ”reglerna” för oss, så att vi inte behöver skapa dem själva. Men då missar gruppen chansen att bli just en grupp, ett nytt subjekt, genom att ta makten över sin egen verksamhet. Istället fortsätter vi bara vara ett antal individer som odlar på en gemensam yta. Och makten kommer att fördelas omedvetet i gruppen, hos en eller flera informella ledare. Det är såklart fullt möjligt att bygga en verksamhet på det sättet- det är troligen det allra vanligaste sättet att bedriva föreningsliv i Sverige idag. Men det kommer aldrig att bli socialt hållbart. 

Jag ser väldigt mycket fram emot nästa träff med det här gänget om ett par veckor. Kanske är det då vi får uppleva den där efterlängtade, fridfulla känslan när Drömmes jordnära grupp har förlösts. Kanske är det inte dags riktigt än.

Inget är som väntans tider.