I ett av sommarens inlägg berättade jag om hur vi nu med stor säkerhet lämnat den senaste geologiska perioden- holocen bakom oss och gått in i den nya tidsålder som vi kallar antropocen. Utmärkande för holocen har varit att vi för första gången i Jordens historia haft ett klimat som varit så stabilt och gynnsamt att människan kunnat odla sin egen mat och bygga upp civiliserade samhällen. Utmärkande för antropocen är att det för första gången i världshistorien är människans beteende som är avgörande för hur klimatet ska utvecklas i framtiden- alltså om vi ska få behålla de gynnsamma förutsättningarna från holocen eller inte.

Vi har rubbat balansen

Att klimatet varit så stabilt under holocen beror troligen på att Jorden just nu befinner sig i en ovanligt lång och ovanligt gynnsam omloppsbana runt solen. Man beräknar att vi kan få behålla de förutsättningarna under minst 20 000 år till- men det är ju då under förutsättning att vi människor inte rubbar den naturliga balansen på annat sätt. Problemet är så klart att det är precis det vi gjort. Och det i sådan grad att vi nu bara har några få år på oss att hinna rädda de förutsättningar som är helt avgörande för den mänskliga civilisationen!

Tröskeleffekten

När vi ser oss omkring i naturen kan vi se vissa spår av människans framfart. Det är dock lätt att luras att tro att det är i den långsamma takt som förändringar hittills skett, som gäller även för framtiden. Så är dock inte fallet. Vår planet fungerar nämligen så, att under den första tiden av störningar använder Jorden sin resiliens för att kunna skydda och upprätthålla sina ekosystem. Av all den koldioxid vi människor släppt ut i atmosfären sedan industrialiseringen har Jorden tagit hand om så mycket som 50% och bundit i hav, mark och skogar. Man kan säga att Jorden gått in och subventionerat hälften av vår klimatskuld!

Problemet är att detta bara fungerar till en viss gräns. När den gränsen är nådd byter Jorden helt strategi och går från att motverka förändring till att  själv skapa förändringNär inlandsisen smälter blir den mörk istället för vit och absorberar värme istället för att reflektera bort den. Metangas tinar fram ur tidigare frusen mark och riskerar att frigöras i atmosfären och plötsligt har det blivit för sent att ångra sig. Vid den punkten (när man når till en s k. tröskeleffekt) sköter nämligen Jorden resten av resan ur sitt jämviktsläge helt på egen hand.

Vi har två år på oss att böja kurvan

Det är alltså detta som håller på att hända nu. Att vi börjar slå i taket för hur mycket Jorden kan kompensera för oss och våra avtryck. Det är därför du ser forskare och klimatexperter bli allt mer rödblommiga när de ska förklara hur illa ute vi faktiskt är. Det finns dock fortfarande en chans att hinna rädda upp situationen, men för att det ska vara möjligt måste det ske nu, precis nu! Innan år 2020 måste vi ha böjt kurvan för utsläppen av växthusgaser och därefter måste de minskas kraftigt fram till senast 2050, då vi behöver ha nått hela vägen fram till ett fossilfritt samhälle.

Hur går det för oss då, kan man ju undra? Det är ju trots allt bara två år kvar till år 2020. Som jag förstått det så har de globala utsläppen av koldioxid i alla fall inte ökat de senaste tre åren. Samtidigt har koldioxidhalten i atmosfären ökat snabbare än någonsin det senaste året. Ett väldigt tydligt exempel på att vi börjar nå gränsen för hur mycket Jorden klarar att ta hand om alltså!

Edit: Tyvärr verkar de globala utsläppen ha ökat igen under 2017. Läs mer här.

Ett modernt samhälle är ett hållbart samhälle!

Detta betyder så klart att det är dags att agera NU och att vi alla måste hjälpas åt! Från och med nu måste det vara Jordens gränser som avgör vårt handlingsutrymme (jag har beskrivit dem här). Detta behöver dock inte betyda att det är slut på människans utveckling eller framsteg, snarare tvärtom. För hur modernt känns det egentligen med skövlade regnskogar, luftföroreningar, kollapsade korallrev, torka och svält? Den svenske professorn i miljövetenskap, Johan Rockström, har liknat det vid en bil som färdas längs en väg med skyddsräcken. På samma sätt som räckena inte begränsar bilens färd framåt, utan bara ser till att den inte kör i diket, behöver vi låta människans väg framåt hålla sig inom det säkra manöverutrymmet och se till så att färden inte tar slut alldeles för tidigt!