I helgen reste jag till Umeå och deltog i en helg för Naturens rättigheter, som anordnades av Färnebo folkhögskola. På lördagen vandrade vi ut till Bölesholmarna för en liten manifestation tillägnad Umeälven.

Vi hade fått en plats tilldelad av kommunen för att skapa ett livsröse. För att hylla livet och sörja förstörelsen i denna fantastiska och mystiska skapelse som kallas Jorden. En mycket stark upplevelse som jag är så tacksam över att ha fått vara med om.

Vi vandrar över Umeälven till Bölesholmarna.

En av orsakerna till att man valt ut just Umeälven för den här manifestationen är den planerade nickelgruvan i Rönnbäcksdalen utanför Tärnaby. Sveriges regering har alltså gett klartecken till företaget Nickel mountain group AB för ett gruvprojekt som i storlek skulle motsvara Stockholms innerstad.

Detta trots kännedom om riskerna för den samiska kulturen och rennäringen, den höga elförbrukningen, koldioxidutsläppen, den stora mängden gruvavfall, samt läckage av asbest och andra gifter som skulle frigöras ut i vattendragen. Bland annat då i Umeälven, som fungerar som vattentäkt för dricksvatten till Umeås befolkning.

”Visst kan man prata med älven, mamma?”

Att bygga rösen är en vanlig företeelse bland olika kulturer över hela jorden. Ofta har de skapats för att markera något viktigt, t ex vid gravar, vägar och gränser. Här samlades vi alltså för att markera en gräns för människans rovdrift på övrigt liv, men också för att hylla det liv som sjuder och sörja det som gått förlorat.

Vi hade tagit med varsin sten och väl framme vid platsen bildade vi en ring, där var och en kunde lämna sitt bidrag till livsröset. Vi fick ta del av de mest gripande personliga betraktelser och dela sånger, texter och tårar. Innan vi skildes åt var stämningen så tät att jag knappt tordes röra mig.

Carmen bidrog med majs från urfolket quechua i Peru.
Textilmålning tillägnad Umeälven, skapad av deltagare i utbildningen Naturens rättigheter.

Att på det här sättet samlas för att dela ilska, sorg och glädje, tillsammans med människor från olika kulturer och trosuppfattningar, tror jag är så viktigt för att vi ska kunna finna tillbaka till den typ av ödmjukhet som borde göra oss till människor. Det visar hur kraften i sorgen kan utgöra hoppet och hur vi i väst genom detta håller på att återupptäcka vårt beroende av allt övrigt liv på den här planeten.

Om du bor i närheten av Umeå får du gärna bidra till att fylla på livsröset på Bölesholmarna, som faktiskt även har en egen Facebook-grupp. Även Stockholm har ett livsröse och vem vet, kanske vill du starta ett eget där du bor?

Om du är intresserad av kursen Naturens rättigheter så finns mer information via Färnebo folkhögskola.

Själv vet jag inte om jag ska känna mest sorg, hopp, glädje eller kraft efter den här omtumlande uplevelsen. Det hela sammanfattas dock ganska väl i en liten välbekant, stilla bön som blivit kvar hos mig efter helgen:

”Gode Gud förlåt oss, ty vi vet inte vad vi gör…”