I helgen satte vår lilla by upp Ronja Rövardotter för andra året i rad. Uppe i skogen, med kraftverksdammen som fond, gav vi tre nya föreställningar med teater, sång och dans. Av riktigt hög kvalitet dessutom, det tror jag de flesta i publiken var eniga om.

50-talet medverkande i åldrarna 5-77 år, skådespelare som gjutna i sina roller, en rövarkör som sjöng stämsång så det knottrade sig på armarna, tre barndansgrupper med sammanlagt nästan 30 barn. På två år totalt sex föreställningar med mer än 1000 sålda biljetter.

ronja5

Foto: Örjan Salö

Vad är förklaringen?

Hur kunde vi egentligen åstadkomma allt detta? I en liten by med bara hundratalet invånare? Hur kunde vi göra det omöjliga möjligt? Jag tror faktiskt att vi behöver ta den frågan på allvar, för det är viktiga lärdomar att ta med sig in i framtiden med stundande utmaningar.

Själv tänker jag att det handlar om tre förutsättningar framför andra.

Gemenskap

Den första är gemenskap. Den sortens gemenskap som bara kan uppstå när en grupp människor går ihop och var och en bidrar generöst med just sina unika gåvor. Inte för att framhäva sig själva, utan för att bidra till det gemensamma bästa. Skådespelare, sångare och dansare, musiker, regissörer, dirigenter och koreografer, hästskötare, kostymtillverkare, läktarbyggare och biljettförsäljare, fotografer, fikautdelare, parkeringsvakter och såna som ser till att små rumpnissar inte ränner iväg ut i skogen. Tillsammans åstadkom vi detta. Alla dessa uppgifter som är varje individs unika och personliga bidrag, men som när de smälter samman blir till gemenskap genom ett gemensamt resultat. Det är då det blir magiskt. Det är då vi står där själva förundrade över vad som hände och hur det kunde gå till.

ronja10

Foto: Örjan Salö

Jag tror inte att jag är ensam om att ha njutit allra mest under helgen av just denna gemenskap. Att få vara en del av en helhet, att få bidra, att få känna sig behövd, att få höra till. Det är en djupt rotad mänsklig egenskap och något vi verkligen behöver få uppleva för att må bra. Vi har länge haft en kultur som försökt lära oss motsatsen- att vi människor i grunden är snikna och egoistiska varelser som behöver trampa ner andra i vår färd att förverkliga oss själva. Gå inte på den myten, för den är helt enkelt inte sann. Människan har i alla tider behövt andra människor för att överleva. Samarbete är livsviktigt. Självet behöver ett vi. Det har projektet Ronja verkligen visat oss.

Mod

Den andra förutsättningen är mod. Att tro att man kan förverkliga det man drömmer om och att våga försöka. Det är lätt att ta det för självklart när vi väl står här och kan se tillbaka på ett väldigt lyckat resultat, men var det egentligen så självklart för två år sedan? När Jeanette kom med idén? Att vi skulle våga?

ronja7

Foto: Örjan Salö

I år är det sju år sedan jag flyttade till Drömme och är det något jag lärt mig är utmärkande för den här platsen, så är det andan som finns här om att ingenting är omöjligt. Den lilla byn med det stora modet liksom. Här finns inga begränsningar och det på ett så enkelt och självklart sätt. Vill vi ha en lekplats så fixar vi en lekplats. Vill vi ha en större badstrand så fixar vi en större badstrand. Vill vi ha en teater i skogen så fixar vi en teater i skogen. Det är inte svårare än så. Vad den här inställningen kommer ifrån från början vet jag inte, men den är en viktig egenskap att förvalta i en värld där mod blivit en bristvara. Och mod och gemenskap hänger intimt ihop. Gemenskap bygger tillit och tillit bygger mod. Det har projektet Ronja verkligen visat oss.

Föreningsliv

Den tredje förutsättningen jag vill lyfta fram är föreningslivet. I Drömme har vi en stark intresseförening som verkligen månar om oss boende och våra önskemål. Dessutom har vi IOGT-NTO, med ungdomsförbundet Junis och lokalen Valhalla. Dessa knutpunkter som ger de praktiska och fysiska möjligheter som krävs för att kunna sjösätta idéer om verksamheter, som till exempel barnteater och barndans. Dessa föreningar har hela tiden trott på oss och det vi gjort och även gett oss de ekonomiska förutsättningar som varit nödvändiga för Ronjaprojektet.

ronja2

ronja6

Foto: Örjan Salö

Första akten

Idag är jag så sjukt stolt över att få vara Drömmebo. Glad över att få bo på just den här platsen. Tacksam över att kunna låta mina barn få växa upp i den fina mix av gemenskap, mod och föreningsliv som finns i den här byn. Tack alla ni som bidrar till att göra detta möjligt. Låt oss ta med dessa lärdomar in i framtiden och förvalta dem tillsammans.

På så sätt har vi inte sett den sista akten på Ronja trots allt. Bara den första.