Vi har fått lära oss att det hållbara samhället är lika med den hållbara staden och att landsbygden är omodern och ohållbar, men stämmer det verkligen med verkligheten? Nej, det finns ju inte mycket som tyder på det och nu ska jag berätta varför jag tror att det är landsbygdsborna som behöver ta ledningen för att vi ska kunna ställa om till ett modernt samhälle som håller för framtiden.

Staden som norm

Platser är sociala konstruktioner, precis som t ex kön och etnicitet. Vi har lärt oss att skilja stad från landsbygd, precis som män från kvinnor och vita från svarta, genom att tilldela dem olika generella egenskaper och förväntningar, som sedan kan rangordnas i förhållande till varandra. På så sätt delar de flesta av oss bilden av staden som framgångsrik, modern, tillväxtskapande och drivande för samhällsutvecklingen, medan landsbygden ofta framställs som långsam, hjälplös och i behov av stöd. Och framför allt i avsaknad av eget värde annat än att tillgodose stadens behov av mat, energi och rekreation.

Vi kan se att staden blivit norm även på hållbarhetsområdet, då bilden av det hållbara samhället brukar vara liktydigt med den hållbara staden, med täta bostäder, cykelavstånd och grönområden. De politiska beslut som tagits i ett hållbarhetsperspektiv har ofta tagits utan analys kring hur det drabbar glesbygden och övergripande strategier för hur man kan arbeta med hållbarhet just utifrån landsbygdens särskilda förutsättningar verkar saknas. Detta förstärker bilden av landsbygdsbon som bakåtsträvande och omodern och nu även som ohållbar och miljöovänlig. Risken finns förstås att detta leder till en självuppfyllande profetia, när upplevda orättvisor och känsla av utanförskap lätt leder till missnöje, offerroller och syndabockstänkande. Om man inte känner att man är en del av framtiden finns det ju inte särskilt mycket som motiverar till att engagera sig i den heller.

Urbanisering är en del av problemet

Men stämmer verkligen denna syn på urbanisering som lösning på vår ohållbara kultur? Nej, det finns ju inte så mycket som tyder på det. Urbana värden som snabbhet och tillväxt, resursförbrukning, anonymitet och avfall kan ju knappast sägas vara själva definitionen av hållbarhet. Inte heller har det svenska fokuset kring urbaniserad samhällsplanering de senaste 30 åren lett till mer hållbarhet. Snarare tvärtom faktiskt, då medelsvensken aldrig förbrukat mer resurser än nu, motsvarande 4,2 jordklot!

Jag tänker att det är dags att vända på problemet nu och inse att det istället varit vår tilltro på evig tillgång av fossil energi som lett såväl till klimatförändringar och andra miljöproblem, som till urbanisering. Genom att dränera världen på små, kretsloppsbaserade lokalsamhällen har vi skapat problem som självklart inte kommer att kunna lösas genom att vi fortsätter göra ännu mer av samma sak. 

Lösningarna finns på landsbygden

I Sverige har detta antagande om aldrig sinande olja till exempel inneburit att vi brutit ned vår självförsörjningsgrad till en rekordlåg nivå. Enligt beräkningar skulle detta innebära akut matbrist för svenskarna redan vid en halvering av oljeimporten, vilket samtidigt behöver vara en realitet relativt snart om vi ska hinna rädda klimatet… Det fossilberoende jordbruket och skogsbruket behöver alltså ställas om i grunden och vi behöver snarast utveckla en lokal, hållbar och småskalig matproduktion, vilket skulle leda till massor av arbetstillfällen, i första hand på landsbygden. 

Landsbygden behöver alltså inte räddas, utan det är istället rimligt att det är landsbygdsborna som tar ledningen i den omställning till ett hållbart samhälle som ligger framför oss. De värden som framhålls för det moderna, hållbara samhället- som lugnare tempo, mer fritid och tid för vänner och familj, matlagning, odling och närhet till naturen är redan värden som landsbygden förknippas med idag. I små, lokala gemenskaper blir utmaningar, möjligheter och lösningar konkreta och påtagliga och landsbygdens egna lösningar behövs för att säkra framtidens matproduktion.

Ta ledningen för en blomstrande landsbygd

Lösningen på hållbarhetsproblemen är alltså inte att fortsätta flytta landsbygden till staden, utan tvärtom att stötta landsbygdsborna i att flytta tillbaka delar av staden till landsbygden och återskapa blomstrande, cirkulära, små och täta samhällen, där man kan förena traditionell kunskap med modern teknik och hållbar matproduktion. Det är framtidens melodi och vi landsbygdsbor behöver ta ledningen i detta bygge.

Det är alltså dags att samla grannar, släkt och vänner och börja fundera på vad just vi kan åstadkomma på just den plats vi råkar bo på. Har du några idéer, drömmar eller funderingar? Har du eller några andra redan tagit några steg i den riktningen? Berätta gärna!