Ni som har hängt med mig ett tag nu har kanske förstått att jag inte alltid mår som jag skulle önska. Och idag känner jag att det är dags att dela lite av min historia. För att det helt enkelt är så viktigt att vi pratar om psykisk ohälsa.

När energin plötsligt försvann

För snart sju år sen, under min fjärde graviditet, hände nåt med mig. Jag fick plötsligt så låg energinivå- som ett urladdat batteri med en glapp kontakt liksom. Jag var så fruktansvärt trött, både fysiskt och mentalt. Orkade inte stå upp medan jag lagade mat och fick ta ordentlig sats bara för att plocka av ett mjölkpaket från köksbordet.

Såklart tänkte jag att det bara hade med graviditeten att göra, att så snart barnet bara var ute så skulle allt bli bra igen. Men så blev det ju tyvärr inte.  Snarare tvärtom faktiskt, för under hans första halvår gick det ju så mycket energi till att amma. Och jag var så fruktansvärt hungrig hela tiden, så där att jag bara grät för att jag kände att jag aldrig skulle kunna äta så mycket mat att jag nånsin blev mätt igen. Vet inte hur många gånger min man fått ställa sig och laga mat åt mig, ibland mitt i natten, bara för att jag skulle kunna kvickna till så pass att jag kunde somna.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_8119-2-683x1024.jpg

Min jakt efter stabilt blodsocker

Och det var väl nån gång i den vevan som jag upptäckte vilken stor roll det spelade vilken typ av mat jag åt. Vi hade då en tio veckors matsedel som vi rullade och jag började upptäcka ett samband mellan vissa maträtter och min energinivå. Så under de år som gått sen dess har jag såklart verkligen testat alla olika dieter som nånsin finns; LCHF, LCHQ, paleo, rawfood, rotationsdiet, IFD, AIP, GAPS, WAPF, 16:8, you name it… Och efter snart sju år av experimenterande står det väldigt klart för mig vad min kropp föredrar för typ av bränsle;  nämligen kött, grova grönsaker och en massa fett. Alltså enbart det. Tre gånger om dan, dag ut och dag in… Det är såklart inte särskilt roligt att äta så och definitivt inte heller praktiskt eller socialt. Men så länge jag lyckas hålla det har det i alla fall fungerat hyfsat för att hålla min energinivå på något slags stabil nivå. 

Men även om jag, mycket med hjälp av maten, klarar mycket mer nu än vad jag gjorde för några år sen, så har jag inte energi nog för att orka en hel vanlig vardag. Det sliter såklart, inte bara på mig utan också på resten av familjen. Och efter att haft en ganska bra period i höstas, trillade till slut poletten ner för mig. Det är såklart inte maten som är mitt problem- det har bara varit ett sätt för mig att undvika de värsta dipparna. För att jag faktiskt mått så pass dåligt att jag brutit ihop av minsta blodsockersvaj. 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_8152-2.jpg

Dags att prova medicin

Så jag insåg plötsligt att jag behöver lyfta hela min nivå ett snäpp, så att jag kan ha råd med lite sämre dagar utan att det behöver betyda att jag inte tar mig upp från kökssoffan. Eller att jag ska kunna äta nåt som inte är perfekt, utan att min hjärna dimmar igen och jag inte förstår vad som sägs till mig.

Så sedan nån vecka tillbaka testar jag nu att ta antidepressiv medicin, som gör att serotoninet blir kvar i kroppen. Det sägs att det kan ta nån månad innan man känner effekt och jag hoppas att den ska vara positiv. Vilket inte är nån garanti såklart. Men jag känner tillförsikt.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_8140-2-1.jpg

Jag kommer väl alltid att vara en högkänslig person. En sån som grubblar, som är självkritisk och systemkritisk och som helst av allt vill rädda världen på egen hand. Det kommer väl kanske aldrig att göra mitt liv till en dans på rosor, men det råkar ju vara min personlighet och därmed också min gåva till världen. Men jag hoppas att det ändå kan få bli ett slut på den här vardagskampen nu, att allt fokus ska handla enbart om att orka få ihop dagen på ett tillräckligt bra sätt.

Jag längtar så efter att ha kraft kvar för att också få uppleva allt det goda som livet har att bjuda. Att orka skratta, leka, njuta och älska.