I början av februari träffades vi i Byakademin i Grythyttan för att genomföra vårt första årsmöte. Det är ju som ni hör en historisk händelse och jag tänkte därför att det kan vara lämpligt att se tillbaka lite på Byakademins första tid och sammanfatta lite av vad som pågår.

Att bygga det man vill ha

Vi startade den ekonomiska föreningen Byakademin för att vi ville utgöra ett levande exempel på hur människor kan förändra samhället underifrån och inifrån, genom att helt enkelt börja bygga det man vill ha. Det vi i Byakademin vill ha är ett ekonomiskt system som drivs av andra målsättningar än att samla pengar på hög. Idag har vi ju ett system som tar levande resurser och omvandlar dem till en hög med pengar, en hög med avfall och en massa utsläpp i atmosfären. Det är ett i allra högsta grad degenerativt, nedbrytande, system. Vi skulle istället vilja ha ett regenerativt, uppbyggande system, där målet är att producera varor och tjänster som människor behöver, samtidigt som vi stärker de levande resurserna- ökar den biologiska mångfalden, binder kol i marken och ökar tilliten mellan människorna.

Och vill man se den typen av företag växa fram, ja, då gör man ju bäst i att starta ett sådant. Och det var precis vad vi gjorde den där julidagen 2019. Vi startade Byakademin EF, vars främsta syfte är att bygga tillit mellan medlemmarna. Ett uppdrag som vi tar på största allvar.

Hur vi arbetar med tillit

Det är lätt att begrepp som tillit bara blir en pappersprodukt som står nånstans i en bokhylla och dammar. Men tillit mellan människor är en process, inget tillstånd. Det är en färskvara som kan konsumeras och produceras och kräver därför arbete och en medvetenhet om var i processen man befinner sig. I Byakademin har vi därför satt tillit som första punkt i vår dagordning, numera vid varannat arbetsmöte (ca en gång i månaden). Då pratar vi om hur vi ser på tillit och hur vi upplever den i gruppen. Sedan avslutar vi mötet på liknande sätt, med att prata om grupprocessen ur ett metaperspektiv. Det handlar helt enkelt om att betrakta vår grupp i tredje person- som ett eget subjekt. Vi föreställer oss liksom att vi sitter som en fluga på väggen, tittar ner på gruppen och ställer oss frågor som: ”Vad håller den där gruppen på med egentligen? Vad pågår just nu? Varför gör den så? Hur går det för gruppens medlemmar? Vad kämpar de med? Vad behöver de?” Det är ett väldigt effektivt sätt att få distans till sig själv och få förståelse för sina känslor och sin roll genom att sätta det i ett större perspektiv.

Direkt ur protokollet

Vi har beslutat att vi ska producera en text om hur vi i Byakademin ser på tilit, men fram till den är färdig tänker jag att jag kan dela ett litet utdrag ur vårt årsmötesprotokoll, så att du ska kunna få en känsla för hur det kan se ut. Det här är alltså anteckningarna rakt av, från när vi var och en satte ord på gruppens process och vår egen utveckling i förhållande till den:

”Det som hänt sedan (sommarkursen i) Lungsjön har varit helt avgörande för det liv jag lever idag. Resan med byarna har fått igång mig och det finns en kraft i det som bär mig. På så sätt har jag fått kraft att kliva in i min storhet och jag kan genom det se den röda tråden i mitt liv. Varför jag har gjort som jag gjort tidigare. Energin från Lungsjön har funnits med hela tiden, även om gruppen förändrats längs vägen. Arbetsgruppen avgick och fick en ny roll som stödgrupp. Den största förändringen skedde i höstas iom steget till att bli ett företag. Det gjorde att det började skvalpa, men gruppen har hittat nya funktioner och det känns som att gruppen är på gång. Det är fascinerande, jag har aldrig varit med om en så lärorik resa”.

”Jag har skapat en social och politisk bas för mina grundidéer. Kontinuiteten i gruppen har inte funnits på det sättet förut, jag har inte kunnat lita på att folk ska finnas kvar. Vad är en grupp? Tillit? Förvaltningskultur? By? Alla mina livsfrågor har börjat benas ut och det är otroligt värdefullt. Jag har kunnat börja kliva ur mina gamla roller som jag haft i grupper och börja bygga jämställda relationer. Gruppen är ny och trevande. Den träffas inte så ofta, men trevar, hittar nya roller, börjar mogna. Romansfasen är avklarad. Det är en tillåtande kultur, som reflekterar, prövar och står kvar även när det är motigt. Medlemmarna får själva göra sina slutsatser av olika positioner. Det är en unik grupp.”

”För mig har kursen i Lungsjön varit helt avgörande för den riktning som livet tog. Först kände jag mig falsk, lite som en snyltare som ville haka på men egentligen inte hade ambitionen att flytta till en Bredbandsbullerby. Det är först nu som jag på riktigt känner att jag har min plats i den här gruppen och att det perspektiv som jag har, att bygga i en redan befintlig by, inte är ett motsatt utan ett kompletterande perspektiv. Nu känner jag verkligen att jag kan bidra till gruppen. Det har varit ett vingligt steg att ta och bilda företag, känsligt när pengar kommer med i bilden. Gruppen har varit tvungen att växa mycket på kort tid, det har varit skakigt, men samtidigt spännande och tryggt. Det finns ett mod och en tillit i gruppen att man törs stå för vad man tycker och klarar av motsättningar.”

”Det har varit en omvälvande resa. Det har känts självklart att vara med, ända sedan jag kom i kontakt med begreppet Bredbandsbullerbyar. Jag kan känna lite ånger för att jag inte alltid har varit med fullt ut, men det har samtidigt varit viktigt att hinna med även andra processer och jag har landat i en acceptans för min situation och vilja. Jag känner stor tacksamhet för att vi har satt ramar för vårt utforskande och att vi står kvar. Det är ovärderligt. Det vi byggt hittills är stabilt och tryggt och kommer att bli ett långlivat engagemang. Men vad händer nu med den nya medlemmen pengar? Jag är lite förundrad över att jag kan platsa i en sådan här grupp, ibland känner jag mig som en fejk.”

”Jag känner tacksamhet över resan, det har varit omvälvande på många sätt. Var vill universum leda mig? Det här är som en konspiration som jag ju inte alls hade kunnat tänka ut själv. Från Stockholm via Jamtli till Lungsjön, det känns som en gåva och jag känner mig ödmjuk inför livet som vägleder mig. Vi har jobbat hårt, utformat och brutit ny mark. Det börjar höras nu runt om i landet. Det har uppstått nya sätt att prata på. Martin Hultman har tagit upp ordet ”responskriser” i sin forskning. Det här betyder mycket för människor och jag förstår varför. Det är en läkande resa som grundar sig i att vi står kvar.”

Att bidra till den nya berättelsen

Genom att starta företag väver vi tillsammans en berättelse som vi upplever behöver berättas. Det är liksom mycket större än att bara sitta i möten eller att sälja tjänster på en marknad. Det har en djupare botten som troligen i grunden handlar om vår längtan att vara tillsammans. Innan vi människor blev reducerade till utbytbara kuggar i ett industriellt ekonomiskt system, såg vi på oss själva som en del av en familj och en plats. Och vi bär sedan dess på en längtan efter varandets livsform, inte bara görandets. Går det att bygga en varandets kultur, grundad i tillit, på 2000-talet?

Vet inte. Det blir inte lätt såklart, för vi riskerar hela tiden att falla tillbaka till det vi känner igen- konventionen. Spåren efter den kultur vi vuxit upp i är starka. Men det är ju ingen ursäkt för att inte försöka. Tänk om vi kan få se en våg av företag växa fram som sätter regenerativa mål och sedan arbetar hårt för att förverkliga dem…

Vad skulle hända då?