Nu ska jag berätta något som jag inte tidigare berättat om, här i bloggen i alla fall. Jag ska berätta om min egen byadröm och historien om det övergivna gamla huset.

Mitt i vår by finns nämligen en samling övergivna hus. Alltså sådär övergivna att de snart är bortom räddning. Färgen flagnar, vissa fönsterglas är spräckta och skorstenarna har börjat vittra sönder. Det är lite spökstad över det hela, så pass att barnen tycker att det är läskigt att gå förbi där när det börjat skymma. Och hur mycket optimist jag än är när det gäller gamla hus, så inser jag ju att flera av dem redan är körda. Där taket redan brakat in och lämnat en stor krater i farstun, finns liksom inte mycket annat att göra än att riva och städa upp. Men så finns ju de där andra husen också, de som fortfarande står där stadigt. De som har så mycket att berätta om hur det var här förr i tiden och som skulle kunna blomstra och glädja i flera generationer till om de bara fick chansen…

Ända sedan vi flyttade hit har jag gått förbi och fantiserat om vad man skulle kunna göra med de där husen. Jag har sett framför mig ett levande omställningscentrum, där vi kan hålla plats för utbildning, ge socialt utslagna människor en plats för läkning och återhämtning, där vi kan försörja vår by med mat. Dit vi kan få bjuda in människor för att visa dem hur man kan bygga en hållbar framtid. Med hjälp av småskaliga metoder och genom att bygga tillit mellan människor.

Så visade det sig plötsligt att ett av husen blev till salu. Och att en av mina grannar hade gått i lite liknande tankar som jag. Han drömde om att starta ett sommarcafé där och kunna erbjuda ungdomarna i byn sommarjobb. Tänk om vi skulle köpa loss huset och göra det här tillsammans? Kanske går fler i byn runt med idèer som går att förverkliga där? Han lade ett bud på huset och vi hade en träff tillsammans med andra bybor som kunde tänkas vara intresserade. Familjen som äger huset kom för att städa ur och jag bara häpnade över hur allt verkade gå vägen.

Men sedan visade det sig att familjen tyckte budet var för lågt. De sa att de skulle lägga ut det till mäklare istället. Vi väntade och väntade. Hela sommaren gick, men inget hände. Nu har huset stått övergivet en vinter till och ingen vet hur länge det håller ihop. Om det fortfarande är till salu eller inte vet jag inte.

Men i början av året startade jag studiecirkeln Framtidens by här i byn. Och från och med då kändes det så befriande att vi inte redan äger det där huset. För även om det innebär möjligheter, så innebär det också begränsningar. Och är det nåt vi lärt oss vid det här laget, så är det att det inte är husen som utgör byn, utan relationerna mellan människorna. Därför är det så viktigt att bygga relationerna först och husen sedan. Grunden till det relationsbygget har vi påbörjat nu under våren. Till hösten får vi se vilka som vill gå vidare och börja bygga något nytt.

Och då får vi se om vi behöver ett gammalt skevt hus med mycket historia. Eller inte.