Här sitter jag i en djungel av ogräs. Hade inte tänkt att det skulle bli såhär i år igen, men maj verkar helt enkelt vara en hopplös tid att få livet att gå ihop. 

I flera veckor nu har jag flängt mellan olika måsten- jobbgrejer som borde produceras, fotbollsspelare som borde skjutsas, klassresor som borde anordnas, kalsonger som borde säljas, mopeden som borde köpas, lister som borde spikas, bröd som borde bakas, hönshus som borde städas och frön som borde sås. Och helt ärligt har jag inte hunnit hälften.

Och det är såna här gånger som jag ifrågasätter det rosa fluffet kring termer som “downshifting” och “det enkla livet”. Jag googlar och ser bilder på utvilade människor i en hängmatta. Och jag undrar om det är sådär det är för alla andra som har föjt sina drömmar, hoppat av en tjänst och flyttat ut på landet för att odla sin egen mat.

För mig är det inte så känner jag. Ibland kanske, men oftast inte. Snarare kan jag känna att jag har dubbelt så mycket att göra som alla andra, för även det “avhoppade” livet ställer en massa krav. Och de gamla kraven är inte alltid så enkla att hoppa av ifrån, åtminstone inte när man har barn.

Just nu ska jag erkänna att jag tänker att det enkla livet vore att ha en lön på kontot varje månad, pensionspoäng på ett annat och att bara gå in i en matbutik och kvittera ut sin mat. Att ha kvällar, helger och semestrar helt fria från jobb och bara kunna hänge sig åt familjelivet.

Men det är ju inte det liv jag drömmer om. Det innebär inte den förändring jag vill se. Och jag inser att jag inte har valt den enkla vägen, utan den jag tror på.

Så den stora utmaningen handlar om att kunna balansera kraven från dessa båda världar samtidigt utan att helt slita ut sig. Men hur gör man det? Hur gör du?