Hur kom det sig egentligen att jag började engagera mig just i byar? Jo, det tänkte jag berätta för dig nu.

När vi blev med hus

Det hela började när vi flyttade hit till vår by, Drömme, för ganska precis nio år sedan. Vi hade köpt ett gammalt hus med stora renoveringsbehov. Det var vårt första husköp och vi hade egentligen ingen koll på vad som väntade oss och vad som skulle krävas för att ro det hela i land. Dessutom föddes vårt tredje barn två veckor efter att vi hade fått nycklarna.

Innan vi flyttade in valde vi att dränera huset och det slutade med en stor hög stenbumlingar på gården, som vi såklart inte hade en aning om hur eller var vi skulle göra av. Men plötsligt var högen bara borta och vi visste inte vem som hade hjälpt oss. Och så fortsatte det, folk liksom bara dök upp från höger och vänster och hjälpte till och vi blev nästan förtvivlade för vi visste inte ens vilka det var vi skulle tacka.

När vi blev Drömmebor

Så en dag kom en stor traktor med en lekstuga på släp, den lekstuga som vi fått av en dam i byn och som vi såklart inte hade en aning om hur vi skulle få hem. En granne slöt upp och förklarade att han hört att vi behövde hjälp, så han hade bett mjölkbonden åka och hämta lekstugan åt oss. När vi stod där och tittade på när lekstugan kom på plats sa vi till honom att ”Vi kommer ju aldrig kunna betala tillbaka det här…”. Men grannen bara ryckte på axlarna och svarade lugnt-

”Nä, men så fungerar det här. Här hjälps vi åt.”

I efterhand tänker jag att det var den dagen vi på riktigt blev Drömmebor. För det han sa var liksom mycket mer än ett löfte, det var också en förpliktelse på nåt sätt. Och jag som redan då var intresserad av omställningsfrågor, tänkte att det är något i det här som är fundamentalt… Just den här inställningen att vi behöver hjälpas åt, utan att räkna ut vad var och en betalat, eftersom vi ändå alla tjänar på i längden på att samarbeta. Och jag tänkte att om den stora krisen kommer, då vill jag bo i Drömme. För här har vi tillgång till vatten, jord och skog och om det värsta skulle hända tror jag att vi skulle klara oss, för vi skulle hjälpas åt.

Och på den vägen är det faktiskt, att jag började tänka att små, lokala gemenskaper, grundade i jord och i tillit mellan människor behöver vara grunden i framtidens hållbara samhälle. Och sedan hittade jag ett gäng kompisar att utforska de här frågorna på djupet med. Vi kallar oss Byakademin, men det är ju en helt annan historia…