I mitten av april var det dags för den andra delen av studiecirkeln Framtidens by här i Drömme. Den här gången var temat ”Den växande byn” och vi tog oss an frågor som tillväxt, kapitalism, företagande och entreprenörskap.

För hur skapar man en ekonomi som bidrar till växande? Och vad är det egentligen vi vill ska växa?

Att hushålla med ändliga resurser

Visste du att begreppet ekonomi egentligen betyder ”hushållande av begränsade resurser”? Jag tror inte jag är ensam om att förknippa begreppet med det rakt motsatta- alltså med ett tillväxtdrivet ekonomiskt system som förutsätter överkonsumtion. Sverige passerade t ex redan under april det som kallas ”Overshoot day”, vilket alltså betyder att vi redan förbrukat alla de resurser som stod till vårt förfogande för hela 2019…

Så hur kunde det bli såhär knasigt? Och hur kan vi egentligen få vårt ”ekonomiska” system att bli ekonomiskt igen?

Nationalekonomin bygger på förenklade antaganden

För att kunna utröna den frågan behöver vi börja med att gå långt tillbaka, ända till nationalekonomins rötter.

Enligt Kate Raworth, en brittisk nationalekonom som skrivit boken Donutekonomi, grundar sig hela nationalekonomin på ett antal väldigt förenklade antaganden. De tidigaste framstående ekonomerna hade nämligen naturvetenskapen som förebild och önskade därför att nationalekonomin skulle bygga på en enkel och förutsägbar logik, så som t ex fysiken. Problemet var bara det, att ekonomi aldrig varit en naturvetenskap, utan handlar om mänskligt beteende. För att få ekonomin att passa in i formlerna var man därför först tvungen att skapa kraftigt förenklade schabloner, som det sedan kunde gå att räkna på.

De tidiga ekonomerna var, enligt Raworth, väldigt medvetna om att deras beräkningar byggde på förenklade antaganden och var också noga med att poängtera detta. Efter hand har dock denna medvetenhet suddats ut och dessa schablonbilder lärs nu ut som sanningar på universiteten runtom i världen. Detta alltså trots att de inte stämmer särskilt bra med verkligheten.

För evigt ökad produktion är inget rimligt mål

En sådan allvarlig förenkling är enligt Raworth att man ville att nationalekonomin skulle vara fri från målsättningar och värderingar, vilket man ansåg vara ovetenskapligt. Raworth menar att detta istället lett till att det smugit sig in mål i ekonomin, som ingen riktigt valt. Ett av dessa mål är tillväxt. Och inte vilken tillväxt som helst då, utan exponentiell tillväxt, dvs en tillväxt som hela tiden behöver dubbla sin egen storlek.

Och vad är det då man tänker ska växa till? Jo, den ekonomiska tillväxten innebär ju ökningen av det totala antalet varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. Detta brukar mätas i det som kallas bruttonationalprodukt, BNP. Upp till en viss levnadsstandard kan man säga att ökad BNP är en rimlig målsättning för ett land, även om det inte säger något om fördelningen av pengarna inom landet. Det är även rimligt att tro, att tillväxt tjänade sitt syfte som mål i den kontext som det växte fram, alltså utifrån de utmaningar världen stod inför då. Men oändlig tillväxt av varor och tjänster, på en planet med ändliga resurser, är som vi upptäckt inte möjligt. Och när nu världen står inför nya utmaningar, som t ex klimatkrisen och andra biologiska katastrofer, måste vi ju fundera över om det kan finnas andra bättre målsättningar att styra mot i framtiden.

Pengar som mål eller medel

Om man tänker efter riktigt noga är det ju dock inte ens ökat antal varor och tjänster som är vårt egentliga mål med ekonomin. Det vi alla i slutändan vill ha är ju… pengar…. eller hur? Vi vill inte bara producera en massa varor och tjänster på en marknad, vi vill ju också sälja dem för att kunna fylla på våra bankkonton. Problemet är bara att pengar är ett oerhört fattigt slutmål i en ekonomi. Pengar skapades ju en gång i tiden som ett betalningsmedel för att kunna byta varor och tjänster på ett smidigt sätt. Betalningsmedlet i sig var inte tänkt att vara målet med handeln, utan fungerade som en symbol för en verklig produkt med ett verkligt värde.

Idag är ser det annorlunda ut. Så mycket som 96% av finanserna skapas nu av bankerna genom krediter, dvs genom att de lånar ut samma pengar till flera stycken (och sedan hoppas på att alla som sparar i banken inte vill ta ut sina pengar samtidigt…). Så pengars värde är enbart ett påhitt. Pengar går inte att äta och är heller inte användbart på något annat sätt. Den dag det verkligen gäller är det lätt att förstå att ett stort antal siffror i ett digitalt bankkonto är exakt lika värdelöst som ett litet antal.

Från en degenerativ till en regenerativ ekonomi

Vår industriella ekonomi bygger alltså på en linjär process- där levande resurser används för att skapa olika produkter, som sedan omvandlas till pengar och avfall. Det är ett i allra högsta grad degenerativt (nedbrytande) system. Tänk om man istället helt skulle kunna vända på det scenariot? Alltså bygga ett system där vi använder pengar och avfall som medel för att producera levande resurser?

Det skulle vara ett regenerativt, livgivande, ekonomiskt system, där målet är starkare matjordar, lyckligare människor, friskare djur, fördjupade, mer tillitsfulla relationer och ökad motståndskraft i våra samhällen. Det om något vore väl ett bra mål för ekonomin? Det allra mest ekonomiska är det ju tveklöst. För vad vore ett bättre sätt att hushålla med resurser än att få dem att växa?

Dags att experimentera

Så, hur kommer vi dit då? Är det inte lite väl naivt att tro att vi plötsligt bara kan ändra målen för vårt så otroligt komplexa ekonomiska system? Jo, det är klart. Att på en statlig, politisk nivå styra om den här skutan verkar ju onekligen väldigt svårt. Lokalt och småskaligt finns det dock ganska stora möjligheter att börja bygga något helt nytt, som sedan långsamt kan få växa fram och förändra systemet underifrån. Raworth pekar på att detta inte är kunskap som kommer att växa fram på våra universitet, utan något man bara kan göra genom att börja experimentera på lokal och civil nivå. Genom att människor går ihop och skapar nya lokala ekonomier, sociala företag och demokratiska sparandeformer (sk. sparkassor) kan man testa och leka med nya typer av målsättningar för sina verksamheter.

För tänk ändå när vi har en massa företag vars yttersta målsättning är att producera mer livskraftig matjord, banker som jobbar för att öka tilliten mellan medlemmarna och bolag som kämpar för att förstärka fiskbeståndet. Tjoho, vad det kommer att kunna hända grejer…!

Sedan var det såklart dags att omsätta det hela i praktiken. Jag hade med mig frön, jord och surdeg. Sånt som verkligen kan växa om man ger det förutsättningar!

Vi sådde örter och läkeväxter som vi ska använda under Den läkande byn i augusti.

Anders engagerade sig i ringblommorna, som nu växer fint i kallbänken i min trädgård.

Och Olle och Gerdy gav alla fina bakterier i surdegen en skjuts med lite extra näring.

Tack för den här gången hörrni, så inspirerande att få jobba tillsammans med er och smida planer om en bättre, vackrare och mer livskraftig värld!